hur kan man vara rädd för att bli ensam när man är 17 år? hur kan man ens tänka en sån tanke när man har hela livet framför sig. varför ska en sak stoppa allt, trycka ner en och få en att känna att det inte är värt att leva. det är sjukt, man har ju hela livet framför sig, har levt i 17 år kommer leva i 70 år till.

vill bara bort, bort härifrån. börja om på nytt, leva livet, resa och ha kul. jag vill känna att jag har tagit varit på dagen, så vill ha känna varje dag.

varför ska man fundera på samma sak tusen gånger om, släpp det. det svåraste som finns är att tänka framåt ist för bakåt. att man alltid tänker på som har varit bra, aldrig på det dåliga.

jag har världens finaste vän, min ängel är hon

There's some things we don't talk about
rather do without
and just hold the smile
falling in and out of love
ashamed and proud of
together all the while

You can never say never
why we dont know when
time and time again
younger now than we were before

Don't let me go

jag känner det, du känner det, vi känner det. Men vad är det som vi känner? Är det kärlek eller är det bara lusten, kankse ensamheten. Vad är det man saknar och vad är det som man inte saknar? Varför tänker man alltid på det bra, aldrig på det dåliga? Så förvirrad, vad håller jag på med, vad håller du på med eller vad håller vi på med rättaresagt